Skrytbygge

Jag bara måste dela med mig av min icke sambogodkända skohylla som jag precis satte iordning. Toppen om ni frågar mig!
 

Om de som allting har

Glöm allt jag sa igår för nu svämmar lägenheten över av prylar. Vi har kaffekokare, stavmixer, brödrost, smörgåsgrill, vattenkokare, mikro, 40 skedar, lika många knivar och gafflar, trettio tallrikar och så vidare. Jo men vår fjärde flatmate flyttade in sina saker igår (nu är vi äntligen de tre vännerna och Jari) och hon hade en härlig massa saker! Lägenheten ser toppen ut och nu är det bara mitt rum som fortfarande inte innehåller någonting alls. Vi kommer dit. Kurslitteraturen först.

 

 

Åh, och en annan sak som jag helt gick i taket över var leveransen av min Gomasio vegetalia algas. När jag bodde hos Jaris mamma i Barcelona i juli så smakade jag för första gången detta underbara strössel gjort på spirulinaberikade sesamfrön. Protein, kalcium och B12 liksom. Gott som att strö parmesan över pastan också.

 

 

Och idag fortsätter cykeljakten. Heja heja!


Om de som inget har

Det här med att leva på nästan ingenting är ju faktiskt himla skojigt. Vårt kök är just nu mycket sparsmakat utrustat med tre kastruller, en stekpanna, en skål, två tallrikar, två skedar, tre knivar, fyra gafflar, tre teskedar, två plastmuggar, en tekopp, en liten kniv och en ännu mindre skärbräda. Att jag liksom äter min frukostgröt direkt ur kastrullen är ju egentligen himla praktiskt. Det är sådant man inte tänker på när man har en massa saker som ligger och dräller. Fast idag får vi faktiskt lite påfyllning i lägenheten och det ska faktiskt bli skönt att kunna laga mer avancerad mat och ha ett köksbord att sitta och äta vid. Är det dock något som Londonrummet lärde mig så  är det att ju färre prylar desto lyckligare. I alla fall ibland.

 

 

Det gäller att prioritera när man packar. Därför tog jag med mig fyra farmorgjorda trasmattor att skapa rum i rummet med.

 

Idag är det dags att fixa bibliotekskort och göra ett nytt försök att inhandla en cykel. Ja och ett täcke till sängen vore också skönt.

 

 

Att kunna försörja sig är också viktigt. Därför berättar nu det här elskåpet att det går finfint att ta spanskalektioner mot en rimlig ersättning.

 

Hej så länge!


Om första Lunddagen

Så var jag här, på plats i min nya lägenhet med två av mina tre roomies. Det är så roligt när allt är nytt och måste upptäckas. Jag tog en promenad till Coop Konsum på Mårtenstorg och förundrades över den massiva hyllan fylld av produkter från Kung Markatta, kyldisken med tofu, vegansk cream cheese och sojagrädde och sektionen med ekobuljong, mandelsmör och annat smaskigt från min favorit Renée Voltaire. Som om det inte vore nog hade Biona en omfattande avdelning med ekologiska godsaker. Jag känner på mig att min matbudjet kommer tvingas växa.

 

Hur som helst så finns det massor av saker som borde fixas. Vi ska strax bege oss till Wermlands nation för inskrivning och sedan börjar cykeljakten.

 

 

My ska ut på skattjakt i falafelland.

 

Ses!


Om långhalsar och stjärtattacker

Jag lyckades med konststycket att sova i säkert tre och en halv timme inatt. Dock får jag medge att jag hade ett par desperata timmar framför datorn igår kväll vilket bland annat resulterade i konversationen jag publicerat nedan. Den består av mina och min systers kommentarer till bilden jag publicerade tillsammans med ett av gårdagens inlägg och jag tänkte att det blir lite trevlig läsning medan jag åker tåg, kånkar grejer och packar upp. Läs och njut!
 
Jag: Alltså detta måste ju vara en väldigt fin reklambild för sammansättningen av mammas och pappas gener. Bra matchning där!
Anna: jag hoppas verkligen verkligen att jag äter nånting när den här bilden togs.....
Jag: Jag gillar att jag sitter och fnissar här inne och hör hur du sitter och fnissar där inne. Men alltså om du äter, vad är min ursäkt för att se ut som en långhals från Landet längesedan?
Anna: ahahah jag vet! visst känns det busigt? du ser i alla fall inte ur som Jabba the hut.
Jag: Det går inte att sluta heller. Jag måste gå och lägga mig. Ett annat alternativ är ju att vi just öppnat och tittat in i ett mycket gammalt paket Bragokex med massa maggots i ('á lá Sherdil) i vilket någon riggat en kamera som knäpper en bild precis när vi känner doften och ser insekterna kräla runt i kexgeggan därinne. Men det kanske är långsökt?
Anna: Åh herreminje Sherdil xD låt oss hoppas, herregud låt oss hoppas.
Jag: I så fall tar jag arabhästen och rider iväg.
Jag: Och så blev den till slarvsylta under min långhalskropp.
Jag: Och det kanske också luktar illa?
Anna: jaha och jag då..? jag ser ju i och för sig rätt gla' ut i mat så jag äter väl upp kexen och dör...
Jag: Om vi inte dör av skratt först. Å andra sidan har jag ju velat strypa dig i ungefär nitton år så jag kanske riggade både kamera och kex?
Anna: lovar, du kommer dessutom se till att den här bilden blir min dödsannons i tidningen.
Jag: Åh nej. Då är har jag fria tyglar. Det blir en stjärtbild, var så säker.
Anna: oh god, jag glömde min rumpa för ett ögonblick. när jag dessutom ätit massa maggotkex kommer den ju svälla över
Jag: Hur kunde du glömma din rumpa? Jag skulle aldrig någonsin kunna glömma din rumpa och jag sitter inte ens i samma rum!
Anna: när jag sitter på den känns det liksom mer som en kudde, pga att den är så abnormt stor, då blir jag ibland lurad. när jag står är den dock svår att glömma ty jag slå i saker het okontrollerat.
Jag: Så som exempelvis mig. Men så skönt att ha en inbyggd sittdyna!
Anna: precis. ja, speciellt när jag sitter still länge, vilket jag gör rätt ofta för då kan den somna och då är det verkligen som en kudde. tills jag reser mig, då är det bara sorgligt...
Jag: Ond cirkel det där också för ju mer du sitter desto större blir din stjärt och desto större stjärten blir desto skönare att sitta...
Anna: precis.. det är både en gåva och en förbannelse att ha den här rumpen.
Jag: Well, uppskatta dess spänst nu för när du blir gammal kommer den nog bara att se ut som en skrynklig gammal pung.
Anna: O.O men GUD

Om insomnia

Åh jag känner ju så väl igen känslan. För ganska precis ett år sedan satt jag rakt upp och ner i soffan och bara väntade på gryningen med enmiljontrehundrafyrtiofyratusen fjärilar på festivalyra i magen och en halvfärdig packning utfläkt i sängen. Sedan gick det nio månader och jag tog med mig alltihopa hem igen tillsammans med en extra väska fina minnen och en hjärna fullproppad med nya intryck och erfarenheter. Ett par månaders semester och nu är det dags igen. Mina byrålådor ekar tomma och i skohyllan är bara ett par desertboots mina. Det är meningen att mamma ska väcka mig innan hon åker till jobbet klockan nollsex nollnoll men frågan är om det finns någon sömn att väcka mig ifrån ens? Imorgon flyttar jag till Lund och äter premiärfalafel med My och Jari. På måndag går jag första dagen på ett tre år långt program. Åh herreminje.  

Om fula saker som exempelvis småsystrar och miljöförstöring

Idag skulle jag vara himla effektiv. Packa alla viktiga och oviktiga saker, läsa färdigt en bok, laga en fin avskedsmiddag och skriva ett blogginlägg med ett vettigt buskap. Då låser sig såklart allting. Jag åt frukost i två timmar och ägnade sedan ytterligare två åt att plocka ihop mitt första fotoalbum att publicera på fecebook. Det heter Min Fula Lillasyster och är precis som det låter.

 

En klok tanke kan jag ju i alla fall dela med mig av. Det fanns en riktigt bra debattartikel publicerad i Dala-Demokraten för någon vecka sedan. Det diskuteras nämligen friskt om vindkraftsverkens vara eller icke vara i Dalarnas skogar och skribenten pekade på ett riktigt intressant faktum. Motståndarsidan hänvisar nämligen ofta till att kraftverken har en negativ inverkan på närliggande natur och djurliv. De stör och förstår helt enkelt. Personen bakom debattartikeln kontrade då med att gör vi inga ansträngningar för att övergå till förnybara energikällor så riskerar vi att helt utplåna viktiga ekosystem och vacker natur då klimatförändringarna troligen kommer att vara betydligt mer effektiva än vindkraftsverk när det kommer till den uppgiften. Ett riktigt klokt inlägg i den debatten!

 

 

Hälsningar från Snyggsystrarna Stigson!

 

En sista grej bara. Idag var dagen då jag hörde människor i P1 kalla min pappa för zombie vid upprepade tillfällen. Dags att ta till den slitna frasen om att mycket ska man höra!


Åh Uppsala

Nu är det verkligen tid att börja räkna dagarna inför avfärden mot mitt nya landskap Skåne. På tisdag morgon tar jag alldeles för mycket packning och sätter mig på tåget söderöver. För att korta väntetiden ytterligare passade jag på att lifta med mamma och pappa som skulle till min gamla hemstad Uppsala för att se på BAO.

 

Jag känner mig färdig med Uppsala som fast punkt men har ändå massor av bra minnen som Vox, Ekoguiden, Cemus med miljökurserna, kolonilotterna som låg granne, Coop Konsum med Änglamark och alla nationer såklart. Så igår hade jag och Ellen tvåmannafest, getingbekymmer, ekologisk ölhävning och så mycket dans på Västmanland-Dalarnas nation att mina fötter bara knappt förlåter mig. En riktigt fin lördag.

 

Nu ska jag träffa vänner, be pappa om fotmassage, tvätta kläder och sistaminutenpacka. Hej hopp!


Ett begagnat bloggtips

Måste än en gång tipsa om Husfadern. Så himla häftigt!

Och självklart tog jag en bild innan jag åt

 
Hembakat bröd på recept stulet från Kajsas trädgårdscafé, sausage rolls inspirerade av mina favoriter från Beat Root i London, porterkokta bönor, tomatsallad så som Sylvana gör den, blomkålsdipp och vinägerkikärtor från Chickpea magazine samt en påhittad bulgursallad.

Om grundlagar och matdagar

Idag har jag följt skådesplaren Ulf Brunnbergs råd och ställt mig i köket som en riktig kvinna. Det vankas  vegansk släktmiddag och jag kokar bönor i porter, bakar lingonkolapaj, rostar blomkål och rullar sausage rolls. Bland annat.
 
Vad jag egentligen skulle berätta är att en mycket tänkvärd situation uppstått på senare tid. En person i min närhet har förbjudits att uttala sig kring en mycket aktuell och omdebatterad bit av sveriges historia. Hen är tillknäppt både från arbesgivare och andra håll. Vad hände med grundlagen om yttrandefrihet? Å andra sidan är detta personen som nyligen sa: "Det spelar ingen roll om det är dyrt, huvudsaken är att hon får något."
 
Andra tänkvärda saker är att USA kan bli av med sin fria abort om mormonen Mitt Romney vinner i höst och att det sedan det blivit okej att ersätta dem med dom känns konstigt att läsa en text där man använt sig av det förstnämnda.
 
Nej, nu ska jag ta och sätta en deg.
 
Hej!

En schampouppföljning

Jag tänkte att jag bara snabbt skulle berätta hur det gått för mig med mitt no poo-projekt. I mitten av juni bestämde jag mig alltså för att skippa vanligt schampo vilket som bekant innehåller massor av kemikalier och potentiella gifter. Dessa i sin tur bidrar till den så kallade cocktaileffekten och gör förmodligen inte hår lyckligt i förlängningen.

 

Jag bytte alltså schampo och balsam mot en mix av ekobalsam och bikarbonat som får gro i fuktigt hår i ett par minuter. Geggan sköljs sedan ur med vatten innan en så kallad surskölj – vatten och äppelcidervinäger, hälls över huvudet för att neutralisera pH-värdet.

 

 

Innan jag skippade schampot såg mitt huvud ut som en alptopp och jag kliade, pillade och klöste konstant i min stackars hårbotten. Nu är den lugn och fin med kanske någon släng av klåda om jag inte tvättat på ett par dagar. Förutom det så är mitt hår tjockare och mer medgörligt än någonsin. Resultat = lyckat! Under veckorna på Roskilde och i Barcelona tog jag för enkelhetens skull ekoschampo från Urtekram och det funderade utmärkt att byta tillbaka efteråt.

 

Testa! Ba gö're!


Om ekoguiden

När jag bodde i Uppsala kunde jag titulera mig redaktör för en nämnda orts Ekoguide, något som smäller högre i CV:t än i verkligheten kanske men som ändå var en väldigt rolig och betydelsefull uppgift för mig. Jag tog mitt arbete på största allvar. Ni vet, bjöd till muffinsmöten hemma hos oss, korrläste och hanterade medierna när pressmeddelandet om releasen gått ut. Recenserade gjorde jag också såklart.

 

För er oinvigda så är Ekoguiden ett projekt med organisationen Medeveten Konsumtion i ryggen. Vi vill skapa en möjlighet för människor som vill handla kläder, fika och annat roligt utan att för den skull tumma på vårt miljöengagemang. Jag har själv använt mig av guiden i exempelvis Göteborg och det med mycket gott resultat.

 

Innan jag far ner till Lund om en vecka har jag tänkt se över och uppdatera Dalaguiden så att den är fräsch och sedan ser jag fram emot att vara med i uppstarten av Skåneguiden. Kaneun!

 

 

Såhär gullig har ni aldrig sett mig. När Uppsalaguiden lanserades i juni -10.

 

Ha're!


Om Naturkultur

Att skriva och fundera kring något som jag inte har några direkta kunskaper om är kanske inte jättesmart men frågar man sig inget får man inget veta. Skogsbruk var ämnet. Ja ni hör ju. Faktum är att jag högg rågångar i pappas skog sommaren innan jag började gymnasiet. Jag, brorsan och pappa käkade bragokex och sågade kvistar under fyra dagars spöregn. Minnen…

 

Hur som, i dagens Dala-Demokraten finns en artikel om att en skogsägare i Borlänge anammat brukarmetoden naturkultur. I stora drag har jag förstått att det handlar om att skippa kalhyggen och istället gruppera träd, låta ett växa till sig ordentligt, gallra småträden och kamma hem vinsten på det rejäla trädet som vuxit i mitten och blivit prima virke. En metod som av förespråkare hävdas vara både bra för miljön och plånboken.

 

Det har självklart uppstått slitningar mellan traditionella och konventionella skogsägare och vad jag har förstått så finns det även gamla lagstiftningar som sätter käppar i hjulet för naturkulturanhängare. Att ha en åsikt är nog för tidigt men jag får vibbar om permakultur – en metod jag läste mycket om i London och som går ut på att bruka jord på ett sätt som går i enlighet med natur som sköter sig själv. Nu formulerar jag mig väldigt enkelt. Hur som helst så kan jag i framtiden komma att äga ett ansenligt stycke skog och det kommer att kräva engagemang.

 

 

Att vår svenska skog är viktig, det har jag i alla fall förstått.


Om artistnamn och uppdateringar

Jag har med hjälp av Fridah, som i sin tur inspirerats av Spice Girls återförening under OS i London, kommit fram till att mitt kryddnamn måste bli Eco Spice. Det tackar jag för.
 
Förövrigt har jag idag uppdaterat min blogginformation som visade sig vara sådär en två- två och ett halvt år gammal. Jag försökte också byta profibild men det gick icke för sig. Jag ger det lite tid. Ny bloggdesign ser jag hända inom ett decennium eller möjligen två.
 
Över och ut!

Om bönder och husfäder

För någon vecka sedan befann jag mig i ett fuktigt funktionärstält i väntan på en gruppledare och arbetsuppgift. I brist på annat fiskade jag fram en misshandlad Metro och trillade över en artikel om en intressant herre, nämligen musikern Petter Berndalen som för ett drygt år sedan beslöt sig för att sluta handla i traditionella livsmedelsbutiker för att istället överleva på vad han kunde tillgå direkt från producenten.

 

Tänk va! Vilken omställning att plötsligt bara kunna köpa sådant som kan växa i kalla Sverige. Istället för kaffe, paprika och quinoa får Petter inta örtte, grönkål och nakenhavre och han är idel positiv till omställningen. Till detta slipper han kostnadstillägg för transporter och återförsäljare samt eliminerar sopberget bestående av förpackningar och emballage. En sann inspiratör! Sina erfarenheter delar han med sig av i bloggen Husfadern.

 

Idag var det också dags för mig att göra årets första besök på Bondens Marknad som återuppstått på vändplanen utanför Folkets hus. Jag såg till att äta ordentligt innan eftersom att jag ratat ost i år. Annars brukar provsmakningen nästan vara huvudattraktionen.

 

 

Zucchini, matolja, broccoli, blomkål, palmkål, grönkål och massor av basilika. Allt eko och lokalt.

 

 

Extra rolig är den kallpressade Sundbornsoljan. Det blir mycket olja nu när smöret förpassats.

 

I Lund ska jag undersöka möjligheten att köpa stapelvaror så som gryn, mjöl och rotsaker direkt från bonden. I Uppsala fick jag regelbundet leveranser via en tjej som bodde i Triangeln men köpte direkt från lokalbönderna efter beställningar från sin lilla kundkrets. Billigt och himla bra!

 

Hej så länge!


Om min kikärtsyra

Åh jippi! Idag kom brevbäraren med ett alldeles särskilt roligt brev adresserat Miss Gobb Marit, Sweden. Det innehöll sommarupplagan av Chickpea magazine som råkar vara tidningen där min allra första krönika på engelska blivit publicerad.
 
 
Jag fick till och med beröm av köttpappa - ett mått på framgång! I vart fall så känns det underbart att kunna kombinera veganism med min skrivarglöd och dessutom på ett av mina favoritspråk. När lönen så är ett rackarns snyggt magasin så åker lyckohissen hela vägen upp till takterassen!
 
 
Och det var dagens lyckospark!

Jag har svamp

Aah gick ni på den lätta? Nej men det råkar ligga till som så att jag gick ut i skogen och plockade kantareller med min mormor och morfar idag. Naturromantiskt, miljövänligt, trendigt och med ett smaskigt reslutat. Men allt sådant vet ni ju redan och det är inte det som är poängen med blogginlägget som du just nu läser. Puh.

 

Jag körde nämligen bil idag. Jag tog körkort för lite mer än tre år sedan och jag måste självklart erkänna att jag kört en del i mina dagar. Jag brukar till och med få höra att jag är ganska duktig. När man bor såhär i en inte helt stor stad så sitter man ofta i den sitsen att man tvingas ta bilen ibland. Då är det i alla fall bättre att köra själv än att någon annan ska skjutsa en fram och tillbaka. Därav mitt körkort. Bland annat.

 

Hur som helst så har jag upptäckt att bilkörning är bland det jävligaste jag vet. Det är en satans massa att hålla koll på, vandra med blicken mellan backspeglarna, titta framåt samtidigt, blinka, akta sig för andra förare, veta hastighetsbegränsningen och vara uppmärksam vid övergångsställen. Lägg till det faktum att många trafikanter av alla de slag blir hemskt hatiska i trafiken. Eller så beror det på att jag är en trafikfara. Idag missade jag ett övergångsställe och fick väja för en stackare på cykel och han gav mig självklart din-jävla-idiot-blicken och jag ville bara stanna bilen och gråta och kramas.

 

Nej, bil vill jag inte åka mer. Snälla Alliansen, kan ni nöja er med bordsvatten på kräftskivan och skicka lite pengar till Dalatrafik istället?

 

 

Lön för mödan i alla fall. Dessutom fick jag mormors hallonsaft på egna hallon.

 


Om att inte ge the world any more love babe

Det känns alltid ruttet att förlora något som var viktigt. I mars 2010 startade jag min praktik på Did U Give the World Some Love Today Babe?, en på den tiden minimal ekologisk klädbutik med tillhörande espressobar. Där, tillsammans med de bästa av chefer, Kattis och Cajsa, hittade jag mitt kall. Det kanske låter lite som en kliché men jag vete sjutton vart jag varit idag om det inte vore för våren på Did U.
 
 
Förra sommaren valde Kattis att satsa stort på sitt projekt och den fina butiken växte till en ekovänlig koncept store på Fisktorget och förutom kaka till kaffet fanns nu smaskiga mackor, yoghurt och annat gott. Det gick att hålla koncerter och soppluncher på Studiefrämjandets initiativ.
 
 
Så plötsligt gick det inte längre och för ganska precis en vecka sedan sålde Kattis sin sista latte. Jag har så himla mycket att tacka Did U? för och det är med väldigt mycket sorg i hjärtat som jag säger hejdå. Det känns surt att Falun inte har plats för bra initiativ.
 
Och så måste jag få tillägga att herregud så ung jag ser ut.

Om den festliga köttfriheten

Åter till Way out Wests köttfrihet då. Som jag nämnde i det förra inlägget valde festivalledningen att för fösta gången bannlysa kött, fisk och fågel på hela festivalområdet. Helveg serverades alltså till både besökare och personal, något som man outade kvällen innan festivalens start. Syftet var, enligt festivalgeneralen Joel Borg, att öppna festivaldeltagarnas ögon inför det faktum att köttproduktion och konsumtion ger en enorm miljöbelastning och att ett stort steg i riktning mot en friskare planet är just att välja mer vegetariskt. Han menade också att det var ett bra tillfälle att döda myten om att vegetariskt inte mättar eller att det bara smakar papp.

 

Reaktioner? Men självklart. Likes, tweets, ilska, ignorans, arrogans, eufori (kanske mest min) och förvirring. För många var detta naturligtvis goda nyheter. Både vegetarianer och allätare förklarade sitt stöd till initiativet. Andra rasade mot att tvingas skippa köttet under de timmar de spenderade på festivalen. De skulle inte bli mätta, det skulle smaka illa och nog är var detta både kränkande och fascistiskt? GT var handlingskraftiga nog att ställa sig och dela ut korv och köttbullar intill festivalområdet, något som verkligen fick ledningen att vända taggarna utåt.

 

Jag tycker att WoW har tagit ett väldigt modigt och viktigt steg i att belysa köttets klimatpåverkan. Att de fått ta skit och skapat debatt är naturligtvis något som de får utstå under det första, andra och kanske ännu fler år framåt. Det viktigaste är ändå att det får människor att tänka efter. Att man sedan hävdar att det är moraliskt fel att inkräkta på människors rätt att själv bestämma vad de ska äta eller inte så finns det ett enkelt sett att bortse detta problem. Vid alla tillställningar där det serveras mat till människor kommer alltid utbudet av vissa livsmedel att variera. Jag kanske ville ha just tofu – fanns inte, någon annan ville ha fläskfilé och blev lika besviken. Det går aldrig att göra alla nöjda. Något vi kan konstatera är i alla fall att WoW tagit ytterligare ett viktigt steg i sitt miljöarbete. Till nästa år vill vi ha träbestick och mer vegansk mat i serveringarna.


Om att dra sista festivalsucken

Så sitter jag här på rumpan i köket på Nämndemansvägen igen. Fyra dagar och nätter i Göteborg och jag fyllde dem men massor av roligheter. Jag jobbade som bekant som funktionär och förutom en t-shirt och obegränsat med kaffe fick jag vakta gate B2 i åtta gånger tre timmar. Bara trippel A kom in där så min huvudsakliga uppgift bestod i att förklara för folk att de måste gå två minuter nerför backen och igenom huvudentrén istället. Det är förbluffande hur upprörande en sådan instruktion kan vara.

 

Hur som helst. Förutom det så surrades det mycket om festivalens beslut att köra helvego i år, något som jag tänkte skriva mer om i ett annat inlägg. Själv svävade jag på rosa veganmoln under mina funktionärsluncher där jag mumsade vindolmar, hummus, lins- bön- och grynsallader, chilis och thaigrytor. Jag menar hej och tack för allt Way out West!

 

I och med detta är min festivalsommar över och även om det egentligen bara blev två så känns det som de bästa någonsin. Kanske överhuvudtaget den bästa sommaren i mitt liv. Nästa år ska jag försöka minska min användning av engångsprylar så som pappmuggar och tallrikar, plastbestick och regnponchos. Det stavas bättre planering.

 

Jag såg en del musik också, Blur, Florence, Miike Snow, The Black Keys, First aid Kit och så den inte oväntat bästa Bon Iver förstås. Hans scen var lika mystikmysig som på Roskilde.

 

 

Och det var allt för idag!


Om att åka hela vägen till väst

Kanske borde man höja statusen på läraryrket, och sänka den för politikerna?
 
Med den tanken säger jag hej så länge Falun och åker till Göteborg för att vakta stängsel, se på Bon Iver och dricka brutalt ekologisk öl med mina vänner.
 

Om min egna ö

Jag måste bara berätta om en kul grej. Jag läste ett inlägg om en artikel som fanns att läsa i Aftonbladet idag. Ett gäng svenska kändisar samlas i protest mot den nya lagen om sjöfylleri vilken innebär max 0.2 promille i blodet om du ska köra båt. Medan jag skrev en kommentar på Fridahs blogg insåg jag den riktigt roliga krocken mellan två av de upprörda celebriteternas uttalanden. En vill påstå att lagen ”bara drabbar vanliga människor” (och här vill jag förstås sticka in; vad är en ovanlig människa?) medan en annan ojar sig över att hen bor helt ensam på en skärgårdsö och är det nästan inte människoplågeri i Syrienmått om hen inte ska kunna ta båten över till grannen, supa till och sedan åka hem igen? Den nya lagen gör ju detta omöjligt för hen!

 

Så nu funderar jag på att gräva en ordentlig vallgrav kring vår villa (nog fasen tror jag att min familj går under kategorin ”vanliga människor”) och parkera en liten motorbåt utanför bara för att kunna känna medlidande för dessa stackars arma vanliga människor och deras fina båtar som de måste ha eftersom att de råkar äga en ö.

 

Idag har sannerligen varit en kanondag!


Om fler frånvaroursäkter

Det är ju ganska larvigt egentligen men det här med att starta datorn och sätta sig och skriva ner några vettiga rader verkar liksom förpassat till dagar då jag egentligen inte har tid. Istället läser jag kvällstidningar, löser korsord och rycker in hos Kattis när Did U drar sina sista andetag. Och så lagar jag vegansk mat förstås. Hemmagjord seitan (hallå, mjöl och vatten!), ”ostsås” på solroskärnor (mycket billigare än cashews) och näringsjäst, grillad polenta, sojapaté och kronärtskockshummus. För att nämna några saker.

 

 

Mm, veteglutenkött! Det ska bli "baconstrimlor" till hamburgarpicknicken imorgon.

 

Jag har nog helt enkelt vett nog att njuta av ledigheten innan flytt till fjärran, heltidsstudier och insparkar drar igång. Så jag åker på Way och West på onsdag och idag ska jag faktiskt åka till Sveden och rida. För första gången på två år.

 

 

Hej!


Om dålig prioritering

Tack vare ett beslut av Sveriges allt tröttare högerregering så finns nu möjligheten att bygga nya kärnkraftsreaktorer i landet, något som jätteföretaget Vattenfall naturligtvis inte var sena att nappa på. Det har nu lämnats in en ansökan om nybygge, en möjlighet som kommer att ligga under utredning i flera år innan det kan godkännas eller avslås.

 

Enligt de nya reglerna får det finns max tio reaktorer inom landets gränser, ett antal som vi är uppe i idag. Inom ett par år kommer dock många av dessa att fylla 40 år vilket tydligen innebär pensionsålder för en reaktor och alltså öppnar upp för nybyggen inom en snar framtid.

 

Samtidigt som detta händer förbjuds ett företag att bygga vindkraftsverk i Falu kommun eftersom att militären hävdar att det eventuellt kan störa deras tekniska utrustning. Hur, eller hur vi kan jobba runt problemet, finns det dock inga uppgifter på.

 

Nu ska vi alltså sitta och vänta medan resurser används för att utreda en ny reaktors vara eller icke vara, samtidigt som vi mycket väl vet att kärnkraft varken är förnybart eller genererar särskilt hälsosamma avfall. Kostnaden för ett sådant bygge går dessutom loss på omkring hundra miljarder kronor, en summa som istället skulle kunna läggas på verkliga framtidslöften så som effektivisering av vatten- och vindkraft samt solenergi, en källa som fortfarande inte slagit igenom på bred front trots att den bevisats vara extremt effektiv.

 

Sluta sladda omkring i gamla leriga hjulspår, snälla.


RSS 2.0