Idag vaknade jag, som man i min ålder sig bör en ledig lördag, med tungt huvud i min kompis rum i Shoreditch. Eftersom att jag hade ett uppdrag att sköta så hade jag inte mycket annat att välja på än att häva mig upp, trycka en fralla med ekologiskt mandelsmör och ge mig av mot Southbank.

Kaffe är viktigt en dag som denna. Lea tipsade om hipstertäta Nude Espresso som enligt hennes kompis Sarah hade ett jäkla smarrigt kaffe. Jag tog mig dit och ställde mig i den lördagsrusiga kön, beställde min ekologiska sojacappuchino, no plastic lid please!, och fick vänta i tio trendiga minuter på den godaste vegokaffen som hittills fuktat mina läppar. Dessutom gillade jag deras skriva-på-muggen-metod. Very old school griffeltavla.

Och när kaffet var färdigt fanns mitt namn på muggen. Så smidigt! Nästa lediga dag ska vi alla gånger prova deras quinoagröt med rostade mandlar och äppeldadelkompott.

Nu ska jag titta djupare ner i min Raw carobspread gjord på paranötter.

Hej!

Och igen så konstaterar man att forskarna är överrens om att för mycket kött i din diet ligger i direkt relation till ökad risk för änd- och tjocktarmscancer. Ingen blev förvånad, ingen tyckte att det var en nyhet och ingen hade något att säga emot. Så hur länge till ska vi behöva bevittna en ökande köttkonsumtion? När dessutom kvalitén på köttet människor stoppar i sig sjunker i samma takt som mängden på tallriken ökar? Suck.



En massiv portion odjur. Bästa Beat Root i Soho, såklart.

I helgen klämde jag och några av mina finaste vänner in lite kultur i vårt annars ganska jobbspäckade Londonliv. På en bakgata till Long Acre där min restaurang ligger så finns det nämligen ett litet skrymsle som går under namnet The Poetry café. Kanon tänkte vi och bokade in en lördagskväll med åldrade poeter i grå clownfrisyr, ukulelemusik och rödtjut.



En samlad skandinavisk trupp: My, Lea och Sarah.

Jag gillade hur det hela hölls i en källarlokal med synbart åldrad och hopskrapad inredning, nedsuttna soffor och människor som uppenbarligen har viktigare saker i skallen. Kalla mig pretto men när man serverat skinny lattes till kunder som sitter med sin laptop och klistrar in kändisansikten på Mona-Lisa i dagar i sträck så behöver man faktiskt ett brejk.



Och där satt jag och lyssnade på poesi i prettoattribut som sotarmössa och mönstrade strumpor. Det bjuckar jag på.

Sedan måste jag tyvärr erkänna en sak. Jag dricker icke-eko kaffe på jobbet igen. En energikick jag börjat behöva alldeles för väl när jag svarar "We're good!" när kunden frågar hur jag mår.

På återseende.

Innan jag berättar om min patetiska onsdagslunch så måste jag försvara mig med att jag var sjuk och eländig i början av veckan varvid mitt energikonto låg på minus . Lägg till att min högra hand på jobbet, Liva, gick hem sjuk klockan åtta på morgonen och jag skötte caféet i stort sett ensam under hela frukostserveringen.

Så blev det äntligen dags för den efterlängtade personallunchen klockan elva och jag hade bett köket att koka en gröt, noga tillagt att den måste tillagas med vatten, inte mjölk, eftersom att jag som bekant är vegan och inte äter mejeriprodukter. Jag får vanligen inte gröt till lunch men det fanns absolut inget annat att äta den här dagen.

Jag tar första skeden och känner direkt att det är mjölk i grötfan. Lugnt och fint frågar jag Robert om han kokat gröten på mjölk? ”Yes, what, you don’t eat milk?” WTF! Tre veckor av ”Please NO DAIRY!” utan resultat. Så jag sprang till baren och grinade en stund innan jag samlade mig.

Jag HATAR att slänga mat. Mitt rationella, normala, utvilade jag hade förmodligen ätit gröten och tagit det som ett olyckligt undantag. Här fanns ju nu en skål tillagad gröt, tyvärr med mjölk men det är ju bättre att den mättar mig än att den hamnar i papperskorgen. Dock erbjöd sig Robert att fixa en ny portion varvid den första mötte sitt öde i tunnan.

Konflikten mellan att äta tillgänglig oveg mat och att tillaga nu vegansk är tuff. Dock kvarstår ju efterfrågan på oveg mat om jag ständigt skulle nöja mig med det medan efterfrågan på vegansk mat ökar och jag fortsätter att be om det.

Oh well…

Igår klickade jag mig in på Effekt Magasins hemsida och hittade en artikel med tillhörande videoklipp från en intervju med författaren bakom den nyutkomna boken The Vegan Myth. Aj känner jag i magen. Jag har ännu inte riktigt haft tid att sätta mig in i varför kvinnan bakom boken vill hävda att en vegansk kost inte har en så god effekt på klimatet som vi tidigare trott men jag har i stora drag förstått att det handlar om betesdjur att hålla landskap öppna, biologisk mångfald och närproducerat framför exotiska veganska alternativ.

Jag förstår självklart att det finns en poäng i detta resonemang. Problemet är att vi inte alls befinner oss i en situation där vi kan förlita oss på att denna utopiska animalieproduktion ska kunna existera. Dessutom gillar jag lite att take the bullet liksom. Hur som helst så måsta jag ta reda på mer om denna högst intressanta tes.

Fred ut!

För väldigt många veckor sedan läste jag den här artikeln på miljöaktuellts hemsida och tänkte att det var väl knappast nyheter. När jag tar bussen från Willesden Green in till Oxford Circus får jag chansen att bevittna det galna mayhem som är en turisttät shoppinghögtid på längs Oxford Street. Utanför Primark sitter utmattade tonåringar och deras allt fattigare föräldrar med påsar stora som hundkojor prydda av butiksloggor i grälla färger.

I ett blogginlägg skriver också min före detta klasskompis Elin om hur hon har svårt att förstå hur människor bara kan titta åt andra hållet när det finns en sådan ofantligt stor skara människor som lider där ute i världen. Att handla billiga kläder och få ett snabbfix av nyägareufori är fortfarande tillräckligt för att radera det dåliga samvetet som kommer av vetskapen om hur plagget du just köpte har producerats av blodiga barnhänder.

Precis som Elin försöker jag naturligtvis alltid att göra mitt bästa. Skära ner på konsumtionen, handla i andra hand, välja schysst producerat och vara så långt medveten om produktionskedjan som möjligt. Det blir lättare med tiden men fortfarande trampar jag alldeles säkert över lik varje dag.



Ett lätt sätt att bli mer medveten är att välja scyssta producenter som exempelvis engelsmännen bakom Pants to Poverty (älska missen i hopsömnaden av resåren). De startade ett människo- och miljövänligt underklädesföretag i ett indiskt imråde känt som The Suicide belt. Har ett par-fem trosor i min låda hemma. Här på display i Did U:s gamla skyltfönster.

Idag ska jag försöka få tag på en sweatshopfri bikini. Lycka till...

Det har gått 20 månader sedan det läckte ut massiva mängder olja i mexikanska golfen och BP har nu gjort en käck och väldigt amerikansk reklamfilm och hur stränder, djurliv och turistnäring repat sig alldeles fantastiskt fint med hjälp av företagets heroiska hjälpinsatser. Är det bara jag som får kväljningar och stora skälvan?

Igår åkte jag till en sliten pub i Camden Town för att delta i mitt första möte som medlem i Greenpeace. Jag lyckades ta fel på tiden och ramlade in tjugo minuter försent. Som tur är var det fler personer som klantade sig och till sist såg mitt misstag ganska världsligt ut.

Hur som helst så bestod mötet mycket av en utvärdering och genomgång av gruppens (Greenpeace Camden) 2011 och vad som pågått under året. Det visades en hel del videoklipp och sedan fick vi en snabb genomgång om vad som kommer att vara fokus under 2012 (oljesand och Arktis öde bland annat).

Jag kan inte direkt säga att jag är besviken men kanske att jag hade hoppats på något lite mer inspirerande. Tyvärr kunde jag inte stanna för att ta en pint efteråt (något som verkade ligga högst på dagordningen annars) och jag tror att jag kanske känt mig mer övertygad om jag fått chansen att prata mer med de andra engagerade. Jag signade i alla fall upp mig för en kampanj vid Southbank i slutet av januari. Vi ska, med hjälp av medlemmar utklädda till Stormtroopers, attrahera uppmärksamhet och få förbipasserande att skriva på en protest mot att Volkswagen lobbar för mildare klimatlagar inom EU. Det känns som en lagom aktivitet för att få känna på vad det innebär att bara aktiv i gröna freden.



Jag i fören på Rainbow warrior 3.

Idag har jag haft en klassisk shoppingdag men i hållbarhetens tecken. Just klädintresse i kombination med miljöengagemang är något som verkligen kan klia ibland. Som tur är så finns det en uppsjö av fantastiska vintagebutiker i London. För fikapauserna hittar man dessutom superenkelt veganska och ofta ekologiska alternativ.



Lea, snygg dansk nummer 2 i min samling, med sin frukostgröt. Tyvärr var den lagad med mjölk så jag åt en skiva rostat surdegsbröd istället. Killen på caféet tappade den första skivan på golvet och vägrade severa den trots att jag insisterade. Jag fick honom att lova att äta upp den själv istället. Mot noll matavfall och vidare!

Jag och Lea möttes upp vid Liverpool Street för hälsofrukost (morots- och rödbetsjuice, ja ni hör ju själva) innan vi gav oss av mot Brick Lane. Efter timmar av second hand till höger och vänster styrde vi mot Camden Town för att möta My och Jari över en vegansk fröburgare, hampamjölkscappuchino och rå tiramisu. Summa = underbar ledig måndag.



Hampamjölk fungerade inte riktigt lika bra som sojavarianten. Tyvärr eftersom att det förmlodligen är mer energieffektivt att producera.

Imorgon ska jag delta i mitt första Greenpeacemöte. Det blir väldigt spännande!

Lustigt (sorgligt?) nog har jag på sista tiden funnit mig i sällskap med riktiga köttfantaster. Med den snygga övergången ville jag bara berätta att jag ramlade över den här snygga artikeln när jag rensade bland mina favoriter. Har ni en minut över så är den en bra påminnelse om varför kött är ett jävla påhitt.

Jag sitter på Delit (japp, igen) och äter en skål granola med sojamjölk och fruktkompott. Jag är lyckligt ledig och planen för dagen är att ta bussen till Marble Arch och promenera i Hyde Park med en sojacappuchino i handen och solen i ögonen. I alla fall om några timmar. Vad som är ännu viktigare är att jag äntligen ska ta mig i kragen och avsluta kursen som jag under hösten läst på distans från Umeå Universitet. Jag kan inte säga att jag tagit mina 7.5 högskolepoäng i Mat och Miljö på största allvar, det har som bekant varit mycket annat, men det har varit roligt att fortfarande ha en fot i studierna. Att kursen sedan handlar om något som är så spot on för mig och mina ambitioner gör såklart inte saken sämre.

Just nu jobbar jag på en kort rapport om konsumentmakt och dess betydelse för varuproduktion i allmänhet och livsmedelsindustrin i synnerhet. Ett av de enklaste stegen mot ett mer miljövänligt liv är i min mening att börja konsumera mera medvetet och ju mer du gör det desto roligare och enklare kommer det att bli. Nu vet jag att jag har det väldigt bekvämt som i stort sett bara har mig själv och mina egna behov att tänka på men det finns en stor tjusning i att promenera via Piccadilly Circus till Soho efter jobbet bara för att kunna köpa en påse (återanvänd från förra inköpstillfället) ekologiska äpplen på Whole Foods. Genom att boosta medvetna producenter sätter vi också press på andra att se över sina brister och förhoppningsvis rätta till dem.

Gud vad jag älskar att vara nördig.



*Veganmatsnotiering: Jag och Lea åt middag på en väldigt hipster thairestaurang i Shoreditch igår och jävlar i Anna vilken god kokossoppa jag fick! Fylld med svamp, grönsaker och tofu satt den som en rak höger i magsäcken.

Ha're!

Min första veganvecka förflöt ganska obemärkt. Den största skillnaden är att jag får specialmat (ännu mer special än den vegetariska från innan då) på jobbet och att det ojas lite där ibland. Då viftar jag bara lite med ögonfransarna så är alla glada och nöjda igen. I övrigt har jag inte ändrat så mycket eftersom att alla mina frukostar redan var veganska och jag har mina favoritrestauranger där jag äter middag ibland.

I tisdags lagade jag för fösta gången riktig receptbelagd veganmat hemma och slog till på en kryddig jordnötssoppa. Vilken succé det blev! Idag fick både Lea och Jari smaka, och här kommer en riktig matbloggsklyscha; de tyckte om den så mycket att jag inte ens hann ta en bild! Ändå finns en portion eller två kvar i frysen och när My kommer tillbaka från Österrike så ligger hon överst på listan över människor som förtjänar en skål.

Sedan förra onsdagen har jag heller inte ätit en enda bit godis, kaka eller tårta eftersom att grädde, smör och mjölk ofta spelar huvudroller i slika saker. Än är det dock ganska skönt såhär i post-juletider.

Idag började också kugghjulen att snurra på ett annat väldigt skojigt område men det berättar jag mer om en annan dag.

Tjipp och hej!



Och varje dag slinker en rättvis sojacappuchino ner. Djurfri livskvalité!

Jag sitter på mitt favoritdeli i Willesden Green och pluggar Mat & Miljö. Utanför fönstret där jag sitter rasar världens storm. Regnet smattrar mot marken i ilskna vågor och en tom container tog just vind och började rulla uppför trottoaren innan den välte över kanten.

De andra på caféet oh-ar och ah-ar och ”oh your car is parked out there isn’t it?”.Jag kan bara tänka apokalyps, orkaner, översvämningar, död, undergång.

Japp! Då kör vi vidare.