Så till något matnyttigt. Vi fortsätter att beta av vår Londonlista (småkul med tanke på att i runda slängar 90% av listan går ut på att äta grönsaker på olika ställen) och i förra veckan kom turen till den mystiska men ack så hippa ekopizzerian i Shoreditch. Det är ett sådant ställe som ni vet man går förbi, tittar in och tänker satan där vill jag också hänga! Jag vet inte om någon annan testade Cheap Mondayskaparnas pizzaställe Pizza Hatt som existerade i Vasastan förra vintern? Hur som så är stilen lite densamma.

Hit går du inte om du vill äta billig snabbmat. Snabbt går det såklart, fyra minuter enligt anvisningarna på menyn, men pizzan som kommer är av högsta kvalité, helt ekologisk, enorm och med en botten så frasig att chips verkar degigt. Så får du punga ut 15 pund också. Vi beställde två på tre, en utan ost till mig. Vitlöksrostad svamp, karamelliserad rödlök, kronärtskocka och vegansk pesto. Nöjd! Extra gulligt är att på menyn ber man sina gäster att icke inbringa eller förtära ickeekologisk mat i restaurangen. Plus!

Det vad allt. Tjipp och hej!

Det här med ekologi och miljövänlighet verkar hamna lite på slentrian nu när London ligger inne för nedräkning (och My verkar finna frid i att upprepa tre veckor, tre veckor! ungefär varenda minut varenda dag) men vi försöker i alla fall att göra det mesta av det bästa.

Veganska burgare av rödbeta, zucchini och oliver från Mildred’s, senaste Tim Burton på Electric Cinema som gör att fast filmen är medioker så tänker du att I’m so freakin’ comfortable right now och så fyller Rocco 30 och vi köper dyrt vin och gömmer oss i mörka rum.

Jag skrattar ihjäl mig på jobbet när Gaspar och jag viker stans största servett och sedan läser vi Bukowskis poesi på ett rastlöst sätt och tar fotoautomatfotografier. Jag hittar retrosandaler och Lea’s cookie försvinner på ett så mystiskt sätt att jag länkar en blogg och kallar henne honey. En eftermiddag dricker jag tre dubbla, isade espressos och knyter en superhjältemantel av mitt jobbförkläde.

Nästa gång kanske jag skriver något smart men don't hold your breath.

Förutom att cykla så saknar jag svensk sopsortering så himla mycket. I mitt Londonområde har vi en tunna för allt som går att återvinna och en tunna för resten, en metod som känns ungefär lika seriös som JD i Scrubs. Kompost får man betala extra för men hus med komposttunnor kan jag räkna på ena handen. Pant existerar inte och det gör ont att slänga hundra miljoner aluminiumburkar i blandtunnan på jobbet varje dag. Om tre veckor åker jag nästan hem.

Jag har haft några sega dagar. Inte direkt för att jag känt mig hopplös eller vilsen men för att jag velat vara för mig själv, sova, läsa, se på bra film och äta nudelsoppa med kakor till efterrätt efter att ha promenerat hem hela vägen från Camden. Jag låter litteratur och kultur omfamna mig och jag gillar det. Ibland, ibland längtar jag ut. Hemma i Sverige ska jag ha kryddväxter i fönstren. Det kommer att skänka liv.

Så länge har vi unnat oss trerätters på Londons bästa vege/vegarestaurang Mildred’s i Soho.




Nu: back to work, som man brukar säga.

I fredags såg vi Londonbor solen för första gången sedan begynnelsen ungefär. Lördagen var himla ledig och då passade vi på att bocka av ytterligare en av punkterna på vår att-göra-i-London-lista, nämligen Brixton Village! Utrustade med solglajjor och en dansk Brixtonguide möttes vi i brunchtimmen och vandrade genom porten till södra Londons perukbutiks- och cafémekka.

Lea var himla pepp på toast.

På Bread etc. står brödrostarna redo på borden och för blygsamma två och halva pundet får du fyra rejäla skivor ekologiskt surdegsbröd och obegränsat med jordnötssmör, Nutella, hallon- aprikos- och körsbärssylt, marmelad och, om du är galen, även Englands vidrigaste matvara Marmite. Vi rostade, skvallrade och toppade med obscena mängder nötsmör och sylt.

Svart körsbärssylt och jordnötter, blir liksom inte bättre.

När vi var mätta och nöjda (och jordnötssmörsburken urskrapad) blev det äntligen dags för parkhäng. Vi tackade sedan solen för oss och jag och Lea åkte vidare mot Londons symfoniorkester, gick vilse, lagade nudelsoppa och såg kärleksfilm. Mer än okej lördag!

Tjao!

Senaste rapport från klantsverige. Miljöaktuellt har listat de kommuner som är bäst på att trycka på biståndsknappen, ni vet den där lilla gula (vill jag minnas att den är) som sitter bredvid knappen som ger dig ett kvitto på en spänn eller två, när de pantar burkar. Tydligen var Lidingö i topp och på en hundralapp skänks runt 10 % till välgörenhet.

Är det onormalt att jag tycker att det är pinsamt lite? Tydligen ligger genomsnittet i Sverige på lite över 2 %. Herregud. Har vi ändå besvärat oss med att köpa läsken eller ölburken så är det väl inte så farligt om panten i alla fall går till något gott och nödvändigt. Vi har ju liksom redan fått vårt goda och kommer att få så mycket mer. Sedan 2004 har biståndsknappen samlat in runt 40 miljoner kronor. Fatta vad summan hade blivit om vi tryckt bistånd varje gång.

I London finns det inte pant men I bet you my ass att SAF återvann fincolan.

Förvövrigt är pant ett himla fantastiskt system.

Om allt går vägen kommer jag och mina partners in crime att bosätta oss i Lund till hösten. Jättepepp och allt det där. Så är det så himla tråkigt när man läser att det sitter människor i stadens kommunstyrelse och beslutar så himla knasiga saker.

Frågan om köttfri måndag hamnade nyligen på bordet och röstades ner av Lunds kommunpolitiker med argumentet att man var rädd att eleverna skulle springa iväg och köpa snabbmat istället för att äta i skolmatsalen. Fine att Lund är känt för sin billiga och ack så goda falafel (räkna med en falafelguide i höst) men är inte det ett himla dammigt sätt att se på saken?

Tråkigt att vuxna människor är så oerhört trångsynta och har så liten tro på barns anpassningsförmåga och öppenhet inför förändringar. Samtidigt är detta ett sätt att hävda att den vegetariska maten inte skulle hålla samma kvalité som den köttiga. Tillåt mig hävda att undersökte man oxjärparna och gjorde smakundersökningar med barnen skulle köttfri måndag se mindre omöjligt ut i Lundapolitikernas ögon. Jag kan ha varit ett undantag men jag tyckte att uteslutande allt kött jag serverades i skolmatsalen var äckelpäckel.

Ett vegetariskt och ett köttigt alternativ varje dag, öppet för alla att välja, vore inte det en vettig start? Sedan kan statistiken få säga sitt. Och inga himla labels på den vegetariska maten, låt ungarna ta vad de tycker smakar bäst så blir det här med köttfritt en så himla mycket mindre deal.

Tack för mig.  



Krämig veganpasta på SAF i Kensington. Minns så himla väl när jag fick börja byta köttfärssåsen mot morotssåsen i Grivrisskolan och åt tre jätteportioner varje lunch. Mattanterna var så sjukt glada att jag äntligen åt något. Bingo!

Häromdagen publicerade Miljöaktuellt en artikel om hur den tyska extremhögern börjat surfa på den gröna vågen. Det är tydligen tidningen The Guardian som först rapporterade om att tyska konsumenter varnas att inköp av ekologiska och organiska varor kan komma att stödja nazister, rasister och fascister.

Jag tycker att det är så himla tråkigt att det ska behöva koka ner till detta. Här står vi knädjupt i skiten med olja som tar slut, ett Artis som smälter och exploateras av den ena idén galnare än den andra, ökad nederbörd å ena sidan och utbredd torka å den andra och så ska vi behöva strida fram och tillbaka mellan olika ideologier istället för att koncentrera oss på det som verkligen är viktigt.

Missförstå mig rätt. Självklart skulle jag inte för något i världen vilja stödja någon av tidigare nämnda åsikter men för guds skull sluta gnälla! Just miljöfrågan är något som politiska partier kommer att behöva gå samman och jobba för i slutändan i alla fall. Är vi så oroliga för att extremhögern ska outshine de vettiga partierna med sin gröna politik så är det väl verkligen ett tecken på att det är hög tid att få tummen ur röven och sätta ribban högre på bred front. Kanske till och med hjälpt av blocköverskridande samarbeten (ohnoshedidn’t!!).  Skärpning för sjutton.

Om jag avslöjade hur mycket äpple jag äter så skulle jag nog behöva gå och ställa mig i någon skamvrå. Vad göra? Äpplen är liksom den bästa frukten. Himmelsk med havregrynsgröt, kanel och en klick tahini på morgonen. Den fyndigaste avslutningen på en middag och den lurar sötsuget att du ätit lite efterrätt på en tisdagskväll. Äpplen är också bästa grejen när du är sådär törstig av salt och olivolja och vatten inte riktigt gör jobbet. Ni fattar ju.

Under vintern har jag självklart blivit tvungen att äta importerade äpplen. I den bästa av världar skulle jag naturligtvis inte köpa färsk frukt och grönt från fjärran länder men vissa saker måste man kompromissa med. Jag vågar dock säga att mina äppelinköp är uteslutande ekologiska. Må så vara så ofta som jag springer på Whole Foods.  Tur är väl att vi kommer att bo himla nära Mys föräldrars gård som praktiskt nog råkar vara en gammal äppleodling. Jajamensan!

Ekologiska Fuji som jag plockade upp på W F i Camden i onsdags.

Får jag tummen ur blir det lingonplockning i massor i sensommar. Ska vara gott frusna med jordnötssmör.

Hej!

Idag var det dags att prova något nytt, spännande och veganskt på bästa Inspiral. Jag började jobba klockan fyra och vad passade då bättre än att starta dagen med en frukostgröt gjord på hampa, havregryn, rå kakao, kanel och gojibär. Den färdiga mixen blandas med hett vatten eller mölk av valfri sort. Jag bad först om rismjölk men ändrade mig till hampa eftersom att ris, till skillnad från supereffektiva hampa, kräver så otroligt mycket energi och vatten för att odlas.

Gröten var krämig, mättande och smaskig men med kanske en aning för mycket kakao och kanel. Jag är dessutom van att nästan ha mer äpple än gryn i min gröt så det blev lite för ofruktigt för min smak. Nu kan Inspiralgröten checkas av listan i alla fall!

Eftersom att det nästan var brunch lade jag till en enpundsravioli. Rå mandelost i tunt skivad rödbeta. Lika gullig som god!

Min sambo följde med och åt den omänskligt goda focaccian med cashewost och soltorkade tomater.

Nästa Inspiralmåste är sparris- och saffranspaj med mandelost. Ni hör ju.

Ses!

Jag och Lea hälsade på i vår videoklubb Close Up idag för att plocka hem ett gäng nya bra devedeer. Jag knallade hem med The fantastic Mr Fox, American Psycho och en dokumentär som heter The Age of Stupid varav den sistnämnda fick äran att döda min söndagskväll.

Dubbelsuck. Dokumentären utspelar sig i ett massivt arkiv på en ödelagd Tellus år 2055 och tar form genom en överlevande människas bläddrande i lagrade nyhetsklipp och andra rapporteringar som följer ett gäng nutida människors liv, alla sammankopplade med klimatförändringarna på ett eller annat sätt.

Jag har haft ett par dagars, kanske en vecka, lite mer, av spökande emokänslor och en smula hopplöshet. Ni vet, sådär när man tar en extra kaka för vad sjutton spelar det för roll? The Age of Stupid kan knappast passera för uppmuntrande och skaparna söker svaret på frågan; Varför räddade vi inte oss själv när vi hade chansen?

Det är uppslitande att se besvikelsen när miljökämpen Pierce blir nedröstad med 11-1 när han försöker anlägga en ny vinkraftspark på den engelska landsbygden, eller hur en 22-årig kvinna från en Shellexploaterad by i Nigeria önskar sig ett amerikanskt liv för att då är man så lycklig att man inte ens skulle vilja dö.

Vill ni se en riktigt bra dokumentär om miljöförstöringarna, se The Age of Stupid.

En sak som jag saknar så himla mycket efter sju månader i London är att kunna transportera mig med hjälp av en cykel. Visst älskar jag tunnelbanan och jag har ofta sagt att jag är himla glad som kan köpa ett Oyster varje månad. Ändå är det inte riktigt samma frihet som att kunna hoppa på en cykel och bränna iväg vart du vill, så fort du kan. Himla hälsosamt och oslagbart miljövänligt är det såklart också!

När jag hälsade på Tibbe i Köpenhamn i mars så cyklade nästan överallt i den lilla men ack så förtjusande huvudstaden. Vilken känsla! En grym sak med Köpenhamn är just stadens supersmidiga cykelbansystem som gör att inte ens en fullfjädrad trafikfara som jag behöver oroa mig för att bli människomos i en korsning. Här i London skulle jag däremot aldrig någonsin få för mig att cykla om jag så fick betalt, inte i zon 1 i alla fall. I Effektbloggen skriver Matilda bra om hur Londoncyklisterna kämpar för bättre cykelsäkerhet på stadens gator, en sjukt positiv grej som skulle underlätta för de dårar som redan cyklar och oss ickeinvigda som gärna skulle våga rulla på två hjul oftare. Läste ni om spökcyklarna? Det står en i en korsning nära King’s Cross. Den ger mig magknip.

I höst är det i alla fall jag som gör Lund på cykel!

Det är egentligen väldigt intressant hur snabbt man faller in i rutiner, hittar tryggheter, blir lat och bekväm och glömmer bort hur det är att hitta kreativitet och gnista och känslan av att brinna för något. Det finns så himla många saker som jag inser att jag gör av gammal slentrian utan att riktigt fundera på varför och trots att massor av saker gör mig så himla arg så blir det ändå inte av att jag jobbar för att göra någonting åt det.

Jag brukar berätta att jag skriver en blogg om minskad miljöförstöring och en klimatvänlig livsstil. På sista tiden har jag inte direkt känt att jag gjort det. Visst försöker jag att hålla på det temat men vad blir det att skriva om när jag inte jobbar aktivt för att bli ännu bättre? Jag skyller på massor av saker. Heltidsjobb, storstadsliv, Willesdens sophantering och takeawayfällan. Ofta slutar det ändå med att jag bara skriver om vegansk mat med dess positiva miljökonsekvens underförstådd.

Jahapp.

Om sju veckor sätter jag mig på Eurostar mot Bryssel, Köpenhamn och Sverige igen. Ångesten är enorm men samtidigt känner jag att det kanske är dags för nya tag igen. Börja på universitetet, stoppa kunskap i skallen igen och kanske bli en lite bättre människa. Detblirbradetblirbradetblirbra. Andas och repetera tills du övertygat dig själv.



En av tusen Inspiralmiddagar. Försöker hinna med så många som möjligt.